sayit.loveit.screamit.

Herregud. Världen är så himla konstig ibland. Galen, förvirrande och underbar om vartannat.

Ovvefest ikväll. Studenter, dekadens och fylla. Inget syre och svettiga kroppar i illaluktande overaller som förtvivlat hoppar runt till Segertåget. Hångel, brustna löften och konsekvenser som kan anas redan nu. Varför gör folk så? Är det spriten, eller är spriten bara en ursäkt? Det ska jag fundera på inatt. Idioti. Men vad är en bal på slottet?

Mer utveckling imorron. Inatt saknar jag. Helvete.

Det är så lätt att ge sig hän. Världen är så fantastisk och förvirrande att när man står där i mitten av universum så är det knappt att man kan hålla balansen. Det är så otroligt lätt för mig att förälska mig i ett ögonblick, någons leende eller ett solfyllt rum en vårdag som denna. Det är så svårt att aldrig ge upp hoppet. Så svårt att vara realistisk. Och det är framför allt svårt att vara sann mot sig själv när man fastnar i någons personlighet för ett ögonblick. Jämnvikt borde vara ordet för kvällen kanske. Eller leende. Eller välmående kanske. Eller farliga äventyr utan given utgång.

Det var länge sen jag mådde så bra som jag gör nu. Det börjar bli vår, och det är ljusare nu, så jag kan få min solenergi, så att min själ kan få lite näring att växa av. Det finns ett ljus i tunneln nu. Det är tio veckor kvar nu. Sen kommer friheten. Under ansvar förvisso, men så är det ju alltid. Kustluft. Filosofi eller teknik eller litteratur. Kärlek till en ny stad, en ny famn och en ny tid. Det är nog så jag måste tänka för att överhuvudtaget våga leva just nu. Paradoxalt nog.

Har fått låna häften fyllda med en väns gamla blogginlägg. Det är intressant läsning. Det känns lite som att jag har kommit under huden lite på honom, precis som när han kom in under huden på mig den kvällen jag skickade ett sms till honom med en mycket knastrig och dåligt inspelad aktustisk gitarrversion av "Utan dina andetag" med Kent. Han är så modig när han vågar skriva så öppenhjärtat om saker som bara händer på insidan. Jag önskar att jag var lika modig, men jag tar hänsyn till alldeles för många andra än mig själv. Mån om att inte uppröra eller peka ut någon, för att inte skada eller såra, även om de har sårat och skadat mig. Lite ironiskt med tanke på att jag är flickan som vågar stå i centrum, vågar trampa folk på tårna och är mer rapp i käften än de flesta. Men i text blir det en annan sak av någon anledning. Jag må leva med ironi som vapen, men innerst inne är jag en otroligt trött liten flicka för tillfället.

Sista inlämningen i min forskningsförberedande kurs idag. Det firades med glass med varma hallon och the i soffan.

...så måste jag bara säga att jag älskar den här mannen! Han är världens bästa pluggpartner. <3

Jag är, som några av er vet, barnsligt förtjust i bra reklam. Ville bara dela med mig av mitt senaste fynd. :D

Det droppar av snö från träd och hus. Våren är på väg med stormsteg nu. Det känns i benmärgen. Jag ser fram emot att få skutta fram på snöfria trottoarer om ett par veckor. Men jag gissar på att det är stor risk för att enda möjligheten som tillåter det är med gummistövlar på. Det har verkligen varit galet mycket snö i år.

Ny vecka, nya stider kan inte understrykas nog för tillfället. Jag har avklarat ett enormt berg av studier i helgen och sitter just nu och kippar efter andan för att orka med två veckor till av alldeles för mycket arbete. Förhoppningsvis så slipper jag en del av arbetsbördan när exjobbet väl börjar. Jag har kontroll. Jag sitter i alla fall på toppen av pluggberget.

Återupptäckte underbaraste bandet i världen igår kväll, Life of Agony. Jag har inte lyssnat på dem på flera år och hade glömt hur fantastiskt bra de är. Senaste gången jag minns att jag lyssnade på dem var när jag stod på balkongen på Lilla Vega i Köpenhamn och grät för att Keiths sång skar i mitt hjärta. Det var magiskt.

Ni som inte har lyssnat på dem, gör det! Smakprov kommer här:


Klippet tillägnas vackraste mor. Mars är en jobbig månad. But sometimes I like to pretend...

Det är vår. Det är dags att kunna se lite ljusare på saker nu.

Jag kommer inte att kommentera årets upplaga av Melodifestivalen. :P

För övrigt hoppas jag att Salem al Fakir vinner. Han är söt när han ler.

Efter en galen helg med alldeles för mycket av det mesta börjar piskan återigen vina över ryggen. Den här veckan kan vara den värsta jag någonsin har genomgått under mina år på högskolan. Det är tur att den är över snart.

Jag sitter just nu och bearbetar teorier kring åldrande och teknikanvändande på äldre dagar, något som egentligen är intressant och kan appliceras på hur många nivåer av informationsdesign och innovationsteknik som helst, men när man hela tiden sitter under tidspress blir allt bara jämngrått och allt som inte är ämnesrelaterat ser bra mycket intressantare ut. Jag har hittat säkert 20 peer reviewed artiklar som jag skulle vilja läsa om det mesta, men som jag måste vänta med tills världen slutar snurra och gå alldeles för fort. Något att leka med i sommar kanske...jag, balkonghäng och Information Design Journal. <3

Det är i alla fall vår i luften nu. Fåglarna börjar hitta hem och sjunger i träden när man promenerar mot skolan på morgonen. Det är till och med så uppfriskande att det inte gör så mycket att jag numer har hål på mina vinterskor, så allt smältvatten letar sig in till mina strumpor. Det är bara att förlika sig.

Snart lossnar tjälen...men innan dess kan jag bjuda på lite bilder från årets EWG...

Min hjärna har tyvärr stängt av för helgen. Ni får hålla till godo med en av de roligaste och bästa filmklippen i svensk filmhistoria. Nu är det läggdags för små Sophys.

Gonatt världen. Idag är du kall, men jag var tuffare än du.

Dröm om kärlek när du somnar ikväll.

Tänkte ta reda på hur man lägger upp alla dessa YouTubeklipp som vi moderna människor i västvärlden numera inte kan vara utan. Jag är naturligtivs en av dem, men vad ska man göra när man kan hitta allt från de bästa låtarna i världen till att ta reda på om man kan mixa senaste versionen av iPhone? (Det går, kan jag meddela)

Ikväll sprang jag på denna utomordentliga YouTubekanal tack vare en internetkompis och kände att jag behövde dela med mig av detta till resten av den svenska befolkningen. Det är för lite buskishumor i svenskt bloggande.

Jag kände att det är för mycket nu. För mycket stress, för mycket pluggångest.

Jag längtar efter solsken. Efter kofta och blåa skor.
Efter en uteservering med för mycket kaffe.
Efter fuldans. Efter solglasögon och lockigt hår.
Efter varma leenden och snödropp från taken.
Efter att cykla till skolan med Tom Waits i öronen.
Efter löv. Efter värme. Efter ett lättare hjärta.




Istället blev det påskliljor i papper och Adam Green.
Alltid något.