sayit.loveit.screamit.

Det droppar av snö från träd och hus. Våren är på väg med stormsteg nu. Det känns i benmärgen. Jag ser fram emot att få skutta fram på snöfria trottoarer om ett par veckor. Men jag gissar på att det är stor risk för att enda möjligheten som tillåter det är med gummistövlar på. Det har verkligen varit galet mycket snö i år.

Ny vecka, nya stider kan inte understrykas nog för tillfället. Jag har avklarat ett enormt berg av studier i helgen och sitter just nu och kippar efter andan för att orka med två veckor till av alldeles för mycket arbete. Förhoppningsvis så slipper jag en del av arbetsbördan när exjobbet väl börjar. Jag har kontroll. Jag sitter i alla fall på toppen av pluggberget.

Återupptäckte underbaraste bandet i världen igår kväll, Life of Agony. Jag har inte lyssnat på dem på flera år och hade glömt hur fantastiskt bra de är. Senaste gången jag minns att jag lyssnade på dem var när jag stod på balkongen på Lilla Vega i Köpenhamn och grät för att Keiths sång skar i mitt hjärta. Det var magiskt.

Ni som inte har lyssnat på dem, gör det! Smakprov kommer här:


Klippet tillägnas vackraste mor. Mars är en jobbig månad. But sometimes I like to pretend...