Farväl Eskilstuna.
Det är dags att säga hejdå på riktigt nu, det är helgens stora insikt.
Och i mitten stod jag, lika berusad som dem trots att jag inte hade en droppe alkohol i kroppen. Jag såg, nej kände, all värme. Och jag uppskattade varenda kram jag fick av alla dessa vackra människor jag kallar vänner, nära, familj och bekanta. Jag älskade er allihop. Och jag älskade Eskilstuna.
Därför var det med vemod i bröstet som jag också insåg att jag inte kommer att komma tillbaka till Eskilstuna på samma villkor som innan någon gång mer i hela mitt liv. För alltid kommer det att vara förändrat. Jag kände det för varje steg jag tog när vi vinglade ner på stan från LÖ och JP. Jag har gått på dessa stenar en miljon gånger minst känns det som, och ändå kändes de inte längre hemtama. De var inte längre mina. Jag är klar nu. Det finns inte längre en plats som kallas hem i Eskilstuna. Först trodde jag att känslan berodde på att jag var på väg till en fest där jag återigen skulle vara anonym, men när jag kom in till tystnaden i det som har varit mitt hem i ett och ett halvt år fanns inte känslan där heller. Mina saker stod där, men min själ fanns inte kvar. Kvar stod allt precis som jag lämnat det, inklusive chipspåsen som låg under soffbordet där EA lade den efter att hon diskret sopat tilbaka allt hon tömt ut ur den kvällen innan jag packade mina väskor och försvann. Jag sov med lampan tänd. Mörkret och ljuden skrämde mig på samma sätt som det gjorde första kvällen jag sov i lägenhet. Jag har gått vidare. Jag har gått framåt, på riktigt nu. Det skrämmer mig, men värmer också. Assimilation.
Jag älskar er. Så mycket. Tack för att jag har fått dela er tillvaro i ett par år nu. Ni är värda mer än vad jag kan säga. Inte bara de jag kan ringa när tårarna sprutar kl 5 på morgonen, men alla ni andra. Ni som lett mot mig och sagt hej i korridorer, ni som jag har skuttat med i fyllan och villan till världens sämsta eurotechnolåtar, ni som alltid har varit min trygghet fast ni inte ens vetat om det. Jag älskar er. Tack för allt.
Eftersläpp på stora sittningen i lördags, i gamla, fina Älsklingstuna. Och det var verkligen Älsklingstuna i lördags. Vackra vänner, med massor av leenden och kramar. Jag älskade alla och vi var alla meddragna i den berusade lycka som kallas studentliv. Det var underbart att se, med nyktra ögon. Strålande ögon, munnar som sjöng, skrattade, kysstes och formulerade löften inför framtiden. En ny generation studenter, små, pigga, fräscha och i sina bästa kläder firade de att de äntligen har tagit sina första poäng på det nya äventyret.
Och i mitten stod jag, lika berusad som dem trots att jag inte hade en droppe alkohol i kroppen. Jag såg, nej kände, all värme. Och jag uppskattade varenda kram jag fick av alla dessa vackra människor jag kallar vänner, nära, familj och bekanta. Jag älskade er allihop. Och jag älskade Eskilstuna.
Därför var det med vemod i bröstet som jag också insåg att jag inte kommer att komma tillbaka till Eskilstuna på samma villkor som innan någon gång mer i hela mitt liv. För alltid kommer det att vara förändrat. Jag kände det för varje steg jag tog när vi vinglade ner på stan från LÖ och JP. Jag har gått på dessa stenar en miljon gånger minst känns det som, och ändå kändes de inte längre hemtama. De var inte längre mina. Jag är klar nu. Det finns inte längre en plats som kallas hem i Eskilstuna. Först trodde jag att känslan berodde på att jag var på väg till en fest där jag återigen skulle vara anonym, men när jag kom in till tystnaden i det som har varit mitt hem i ett och ett halvt år fanns inte känslan där heller. Mina saker stod där, men min själ fanns inte kvar. Kvar stod allt precis som jag lämnat det, inklusive chipspåsen som låg under soffbordet där EA lade den efter att hon diskret sopat tilbaka allt hon tömt ut ur den kvällen innan jag packade mina väskor och försvann. Jag sov med lampan tänd. Mörkret och ljuden skrämde mig på samma sätt som det gjorde första kvällen jag sov i lägenhet. Jag har gått vidare. Jag har gått framåt, på riktigt nu. Det skrämmer mig, men värmer också. Assimilation.
Jag älskar er. Så mycket. Tack för att jag har fått dela er tillvaro i ett par år nu. Ni är värda mer än vad jag kan säga. Inte bara de jag kan ringa när tårarna sprutar kl 5 på morgonen, men alla ni andra. Ni som lett mot mig och sagt hej i korridorer, ni som jag har skuttat med i fyllan och villan till världens sämsta eurotechnolåtar, ni som alltid har varit min trygghet fast ni inte ens vetat om det. Jag älskar er. Tack för allt.
Älsklingstuna.
Kommentarer
Trackback
